Kuriosa

Sångsällskapet DS grundades 1923.  DS står för De Svenske. Namnet är hämtat från barnvisan ”Här komma de svenske med buller och bång” – man ville vara lite lustig redan 1923. Körens motto är Diakoni Sonorum, sångens tjänare.

1927 turnerade DS tvärs över den nordamerikanska kontinenten, då kom verkligen ”de svenske med buller och bång”! Läs mer i boken Med ”De Svenske” till Stillahavs-kusten.

 

 

Kören gjorde flera skivinspelningar 1927-30: http://78-varvare.atspace.cc/de_sve.htm

1929 sjöng DS i  ”Säg det i toner”, en av de första svenska ljudfilmerna. Jules Sylvains sång ”Säg det i toner” ingår förstås i DS repertoar.

 

 

Greve Lennart Bernadotte var körens ordförande under åren 1937 till 1951 och sedan dess hedersordförande fram till sin död 2004. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Lennart_Bernadotte

Bland medlemmarna fanns också Uno Fredman, arrangör, sångare och ättling till Bellmans urmakare samt hovsångaren och operachefen Joel Berglund.

Ingrid Bergman var Hederssyster i DS – hennes far var medlem…..

 

 

 

 

 

Så här kan vi låta:

Sions dotter

 

Nu tändas tusen juleljus

 

Jul jul strålande jul

 

Hosianna

 

Stridsbön 1927

 

Så här skrev Nordisk Familjebok om kören 1934:

 

På 50-talet var Anders Bjelle körens ordförande. Han var också chef för förlaget LT och förde kören närmare bonderörelsen med framträdanden vid Lantbruksveckans högtidliga öppnande.

LRF:s kulturchef Atte Laine gav kören goda villkor, bland annat med framträdanden vid LRF:s julkonserter i Klara kyrka med organisten Peter Thunarf och solister som Ulla Gustafsson och Michael Weinius. En tradition som levt vidare med solister som Jesper Taube och John Erik Eleby. Numera i Tyska kyrkan.

1983 firade kören sina första 50 år i stort format på Konserthuset i Stockholm med  Loa Falkman som solist och Inger Wikström vid pianot.

 

 

 

 

 

2013 gjorde ABC-nytt ett inslag om DS.

 

Och så här skriver Gefle Dagblad om den stora operakörkonserten hösten 2014:
”Pampig och smärtsamt vacker körsång
Jacques Offenbachs ’Ouvertyr till Orfeus i underjorden’ inleder pampigt. Den stora manskören dansar in till den kanske mest kända can-can-melodin som finns. Men koreografin är betydligt mer stillsam. Presentatören Gunnar Birgergård förklarar det hela skämtsamt med att en äkta can-can-dans skulle få manskören att överbelasta sjukhusets akutavdelning.
Tillsammans med Sandvikens symfoniorkester gjuter kören därefter nytt liv i ’Prästkören’ från Mozarts opera ’Trollflöjten’. Samspelet mellan symfoniorkestern och kören fungerar väldigt bra och ger den pampighet som behövs för att bära Wagner, Puccini och Mozart på sina axlar….. ”

 Röst- och instrumentomfång

Nedan redovisas en jämförelse mellan den mänskliga rösten och olika musikinstrument.